Helgen som gått
Under helgen som just gått har det inte varit så mycket mode utan snarare mat som det cirkulerat kring. Efter besök på tehuset Chaikana i Gamla Stan tog jag mig hem till Gabriel där jag bjöds på Osso Buco. Idag bestämde jag mig för att ställa mig att baka Scones och nedan kan ni se receptet som jag tycker fungerar alldeles utmärkt. Jag blev bara så himla sugen efter aptitretaret i Gamla Stan. Kvällen består av att se Real Madrid förhoppningsvis krossa nykomlingen Xérez och sedan middag bestående av räkpasta med konjak. Något inlägg med högre modefaktor får ni först lite senare ikväll då det kommer att handla om höstens skor.
Scones till 4 personer
Du behöver:
3,75 dl vetemjöl 3 tsk bakpulver 1 tsk salt 2 msk socker 50 g mjukt smör 1 ägg 1 dryg dl filmjölk
Gör så här:
· Blanda mjöl, bakpulver, salt och socker i en bunke.
· Blanda ner smöret för hand.
· Vispa upp ägget i filmjölken och tillsätt.
· Rör alltsammans med gaffel till en rätt lös deg.
· Mjöla händerna och platta ut degen på bordet tills den är ca. 1,5 cm tjock.
· Ta ut rundlar med hjälp av ett vanligt dricksglas.
· Grädda i ugnen, ca. 225 grader i 10 – 12 minuter.
Hugo
Vivienne Westwood Underwear
Jag tänkte bara dela med mig av den här bilden från Vivienne Westwoods reklamkampanj. Riktigt cool tyckte jag, påminner mig lite om gångerna jag fått sitta i bara kallingar i badkaret medan Gabriel snaggat min undercut. Man fortsätter också att använda sig av tatuerade modeller uppenbarligen. Tycker inte personligen att det är direkt snyggt men om det är på rätt person och han matchar det med rätt stil så kan det ju fungera. Kampanjbilden påminner mig likaså om scenen i This Is England där de snaggar av håret på Shaun vilket i sin tur får mig att tänka på den fantastiska låten Louie Louie av Toots and the Maytals. De underkläder som visas upp i kampanjen är dock inget jag skulle vilja sätta på mig.
Hugo
Anderson & Sheppard
Jag kollar då och då in på denna bloggs gamla webplats och tittar till om det har kommit några nya kommentarer som inte bara erbjuder billig Viagra och denna dag så möttes jag av något osedvanligt trevligt. På vårt inlägg om 9 excentriska detaljer hade någon från Savile Row-butiken Andersson & Sheppard lämnat en positiv kommenter om vår blogg och han frågade om man verkligen kunde köpa skräddarsydda kavajer utanför England. Jag blev så klart mycket glad eftersom kommentaren var ifrån en högklassig ekiperare och jag föreslog honom till att titta förbi på vår nya webbsida.
Om ni vill veta mer om Anderson & Sheppard. Läs inslaget som The Rake har gjort om dem här.
Gabriel
Bloggpaus
Okej, fram till fredag postas inga fler inlägg, har nämligen ingen täckning på mitt landställe och nu blir vi av med bilen också. Att bli av med bilen innebär att jag inte ens kan posta inlägg när vi är och handlar. På fredag kommer jag återigen kunna posta inlägg och då lovar jag att det blir färre Dagens Outfit. Just Dagens Outfit behöver jag inget nätverk till annat än till att posta, så det är därför det varit mycket sådant just nu. Detssamma gäller Ur arkivet-kategorin. Så från fredag och framåt kommer inlägg om annat också.
Hugo
Hugo
Liten uppvisning (I brist på annat)
Vill bara visa hur otroligt effektivt Photoshop kan vara, titta på denna översta och den här nere. Jag har bara bytt bälte men ändå är det en så otrolig skillnad. Tänk vad man kan göra med trollstaven i Photoshop. Jag kan åtminstone berätta att jag kommer fortsätta med dagliga inlägg ytterligare en tid framöver, vilket känns bra. Imorgon kommer troligen ett inlägg om Cardiganens historia och självklart lite fler Dagens Outfit även om till och med jag börjar tröttna på dem.
Hugo
SMV på Jazzfestivalen-"This is one for Michael"
Igår spelade SMV på Jazzfestivalen på Skeppshomen i Stockholm och jag vill nog kalla det för den musikaliskt sett, största upplevelsen i mitt liv. Efter att ha sett fantastiska prestationer av Oddjob och Singing the truth-en hyllning till Nina Simone, kommer den fantstiska höjdpunkten för kvällen och Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten äntrar scenen. Victor Wooten går fram och yttrar några ord till Stanley Clarke och man häpnas över att Wooten är till synes 35 centimeter kortare än bandets äldste medlem.
De tre basisterna drar igång konserten med första spåret från plattan Thunder och det svänger rejält. Alla tre står tätt ihop mitt på scenen och gungar tillsammans till musiken. Jag ser dem snett underifrån där jag står pressad mot staketet framför scenen.
Men det är först under den andra låten som det verkligen lyfter, det är den låten som Victor Wooten spelar solo, och det är en rejäl uppvisning han bjuder på. Han får basen att låta som en spansk, nylonsträngad gittar och han får den att ge ifrån sig läten som man inte trodde var möjligt. Bakom honom står Marcus Miller och Stanley Clarke, bägge med gapande, leende munnar. De skakar på huvudet med stora ögon när de betraktar bandets junior bränna av ett solo i ultrarapid. När Wooten sjunger med i varenda ton som hans bas ger ifrån sig, blir ansiktsrörelserna under solot extremt osammanhängande och han ser snarast ut att ha muskelryckningar i hela ansiktet. Wooten är kanske den absolut skickligaste av dem alla. Rent virtuost vill säga. Att det är Stanley Clarke som får det att svänga mest när han drar igång med sitt ackordspel, råder det inte minsta tvekan angående. Att Marcus Miller har en helt annan närvaro och bättre kontakt med publiken samt en utstrålning som överglänser de båda andra bandmedlemmarna, behöver heller knappast betvivlas.
Alla tre får varsitt längre solo och även trummisen och mannen som spelar keyboard får sin tid i rampljuset med varsitt kortare solo. Marcus Miller är den solist som är näst på tur efter att Wooten satt ribban högt och att de spelat igenom ytterligare en låt från deras platta Thunder. Han börjar med att lägga på en rivigare baseffekt och spelar en kort stund bara för att helt plötsligt ta upp ett instrument som liknar en längre saxofon. Medan han förtrollar publiken med sina mjuka saxofontoner, utrustas Stanley Clarke med en kontrabas. Han börjar spela och tar allt mer över Millers show innan han fulländar sitt extrema bassolo med några tunga rockriff på kontabasen. Han frambringar ett sound som troligen ingen tidigare hört och han ser ut att häpna de övriga bandmedlemmarna med varje ton han tar.
Konserten som hållit på i cirka en timme och tjugio minuter börjar närma sig sitt slut och man kör ett outtro för att sedan kunna ta emot blommor och publikens jubel. De kliver av scenen men applåderas snabbt upp igen och påbörjar ett riktigt läckert extranummer. Jag är osäker på om det från början är en Stanley Clarke-låt eller ett rent SMV-orginal som de börjar med att spela men det spelar mindre roll när Stanley Clarke sträcker sig efter en av mikrofonerna och säger "This is one for Michael" och de omvandlar den låt de just spelar till en fantastisk version av Beat it.
Den här konserten kommer jag bära med mig länge, hoppas att jag lyckats förmedla en bråkdel av känslan jag fick, med detta inlägg.
Hugo
De tre basisterna drar igång konserten med första spåret från plattan Thunder och det svänger rejält. Alla tre står tätt ihop mitt på scenen och gungar tillsammans till musiken. Jag ser dem snett underifrån där jag står pressad mot staketet framför scenen.
Men det är först under den andra låten som det verkligen lyfter, det är den låten som Victor Wooten spelar solo, och det är en rejäl uppvisning han bjuder på. Han får basen att låta som en spansk, nylonsträngad gittar och han får den att ge ifrån sig läten som man inte trodde var möjligt. Bakom honom står Marcus Miller och Stanley Clarke, bägge med gapande, leende munnar. De skakar på huvudet med stora ögon när de betraktar bandets junior bränna av ett solo i ultrarapid. När Wooten sjunger med i varenda ton som hans bas ger ifrån sig, blir ansiktsrörelserna under solot extremt osammanhängande och han ser snarast ut att ha muskelryckningar i hela ansiktet. Wooten är kanske den absolut skickligaste av dem alla. Rent virtuost vill säga. Att det är Stanley Clarke som får det att svänga mest när han drar igång med sitt ackordspel, råder det inte minsta tvekan angående. Att Marcus Miller har en helt annan närvaro och bättre kontakt med publiken samt en utstrålning som överglänser de båda andra bandmedlemmarna, behöver heller knappast betvivlas.
Alla tre får varsitt längre solo och även trummisen och mannen som spelar keyboard får sin tid i rampljuset med varsitt kortare solo. Marcus Miller är den solist som är näst på tur efter att Wooten satt ribban högt och att de spelat igenom ytterligare en låt från deras platta Thunder. Han börjar med att lägga på en rivigare baseffekt och spelar en kort stund bara för att helt plötsligt ta upp ett instrument som liknar en längre saxofon. Medan han förtrollar publiken med sina mjuka saxofontoner, utrustas Stanley Clarke med en kontrabas. Han börjar spela och tar allt mer över Millers show innan han fulländar sitt extrema bassolo med några tunga rockriff på kontabasen. Han frambringar ett sound som troligen ingen tidigare hört och han ser ut att häpna de övriga bandmedlemmarna med varje ton han tar.
Konserten som hållit på i cirka en timme och tjugio minuter börjar närma sig sitt slut och man kör ett outtro för att sedan kunna ta emot blommor och publikens jubel. De kliver av scenen men applåderas snabbt upp igen och påbörjar ett riktigt läckert extranummer. Jag är osäker på om det från början är en Stanley Clarke-låt eller ett rent SMV-orginal som de börjar med att spela men det spelar mindre roll när Stanley Clarke sträcker sig efter en av mikrofonerna och säger "This is one for Michael" och de omvandlar den låt de just spelar till en fantastisk version av Beat it.
Den här konserten kommer jag bära med mig länge, hoppas att jag lyckats förmedla en bråkdel av känslan jag fick, med detta inlägg.
Hugo
Lång dag på stan
Har just kommit hem från en sex timmar lång shoppingtur. Jag och min lillebror gav oss ut på stan vid tiotiden i morse och återvände först nu. Resultatet av dagen blev två par nya, enklare tygskor och ett par svarta byxor för min del. Jacob hade hunnit förse sig med ett par badbyxor från Weekday, ett par skor och en cardigan från Filippa K. Bägge investerade i varsitt par tygskor från Weekday för 100 kronor paret. Trevligare att nöta sönder på gräsmattan med en boll, än att låta sina nyinköpta Tretorn T56 Tournament ta smällen. Jag hade faktiskt turen att hitta ett par av de sistnämnda skorna på PUB för 298 kronor vilket kändes vättigt inför Augusti och September. Jag tycker de är riktigt snygga och är helnöjd trots att de är klassificerade som damskor.
På Åhléns City insåg jag hur otroligt mycket skjortor det är med murarkrage. Jag syftar då både på de utgående kollektionerna och de a/w som börjat hitta in i vissa butiker. Filippa K, Hope, NN 07, Acne och flera andra märken har utan min vetskap haft mängder med murarkragar i kollektionerna. Detta var som sagt helt nytt för mig, inte murarkrage som fenomen då, utan att så många märken hade det inne i sina kollektioner för tillfället och det glädjer mig faktiskt. Med murarkragen kan du vara välklädd utan att vara uppklädd och det är kanske modesveriges signum för tillfället. Nu ska jag till Skeppsholmen, kanske ses där? Hoppas åtminstone på något jazzfan bland mina läsare. Kvällens outfit blir densamma som igår. Ljusblå Oxfordskjorta med murarkrage, ljusa chinos, solglasögon och ett par vita tygskor.
Hugo
