Intervju med Erik Danielson
Jag har intervjuat Nitty Grittys Erik Danielson som är ansvarig för inköp till herravdelningen och tillsammans med kreativa chefen Hugo Bergström bestämmer vilka märken som köps in. Den ständiga inspirationskällan med sin mångfacetterade garderob har ställt upp på en intervju och nedan kan ni se vad han har att säga. Hans klädstil är mycket varierad och är det inte klockren Ivy League-preppy så är det skatemode som gäller. Flera av er känner honom säkert som "sjukt coola killen på The Sartorialist", åtminstone var det namnet han gick känd under i mina umgängeskretsar.
Hur kom du in i branschen?
Jag började jobba på Tjallamalla omkring 2002 och sen har det rullat på. Jag har jobbat lite olika butiker, pluggat och bott utomlands. På Nitty Gritty har jag jobbat sedan 2006.
Vad inspirerar dig när du klär dig?
Överlag så har jag nog alltid inspirerats mest av olika subkulturer från hela världen, men i övrigt är det allt från karaktärer i filmer och tv-serier till musiker, vänner, mina kollegor och folk på stan. Jag reser mycket både i jobbet och privat vilket ger mycket inspiration. De senaste åren har jag nog mest hittat inspiration i amerikansk klädhistoria från hela 1900-talet.
Bästa och sämsta köp?
Mitt bästa är nog en mörkgrå stickad Margiela-tröja från 2003. Jag har nog inget annat plagg som jag använt så mycket, dessutom ser den fortfarande ut som ny. Jag har även en mörkbrun APC-jacka i M65 modell som hängt med i många år.
Det var längesen jag gjorde ett riktigt dåligt köp... Det värsta jag kan komma på var när jag någon gång i mitten på nittiotalet tjatade mig till en beige lätt glansig dunjacka från gamla Ralph Lauren-linjen Polo Sport som helt enkelt inte passade mig.
Något märke du tror på inför framtiden/något märke du skulle vilja att fler fick upp ögonen för?
Jag tror väldigt mycket på brittiska Universal Works som landar på Nitty Gritty till hösten. Märket håller en bra prisnivå och jackorna samt de stickade plaggen är riktigt funktionella och lättburna med subtila detaljer. I övrigt tycker jag att Nigel Cabourn och Adam Kimmel, på helt olika sätt, gör två av världens mest intressanta varumärken just nu.
Vilka tygskor gillar du mest just nu (Exempelvis Converse Jack Purcell)?
Alltid Jack Purcell. Period.
Vilket plagg ska den stilsäkre inte missa i garderoben i sommar?
Shorts i chambray. Shorts blir inte snyggare än så.
Hugo
Ikoner: Steve Zissou
Jag tror bestämt att jag hittat min nya stilförebild. Eller snarare jag har hittat någon som bär upp en röd mössa på ett perfekt sätt. Att jag funnit honom kan jag tacka Manolo och deras inlägg Mössmode. Utan min mössa på huvudet känner jag mig som en kvinna utan smycken, naken. Detta kan möjligtvis också bero på att vid de tillfällen jag självmant tar av den så tar jag av resten också. Självklart finns det tillfällen då jag tar av den självmant men det är då i syfte att inte skapa en jobbig situation. För att ta ett exempel så tar jag av den vid middagar där äldre människor eller personer som jag inte känner alltför väl, deltar.
Steve Zissou är huvudkaraktären i filmen The Life Aquatic With Steve Zissou, han spelas av Bill Murray och under hela filmen bär han och medlemmarna i "Team Zissou" röda mössor. Bill Murray bär sin på precis det vis som stilintresserade män landet runt -inkluderat mig själv- bär sina. Ni vet, lite på sniskan med ena örat visat och lite överblivet tyg högst upp. Vissa av er må kalla mig sinnesrubbad, svårt skadad eller bara tragikomiskt fåfäng men sanningen är att jag går och fryser vänsterörat av mig varje dag, bara för att bära mössan på "rätt" sätt.
Hur som helst så är Steve en oceanolog och dokumentärfilmare som förlorat sin forna stjärnstatus. Tillsammans med sin potentiella son spelad av Owen Wilson, en journalist spelad av Cate Blanchett och ett gäng besättningsmän, ger han sig ut på en fantastisk resa. Målet med resan är att finna den haj som ätit upp Steves nära vän Esteban. Efter att ha sett bilder på Steve blev jag så inspirerad att jag passade på att se filmen och som gammalt Bowie-fan kan jag varmt rekommendera filmmusiken.
Hugo
Mods
Imorgon är det Jazzfestivalen och nu när jag satt och googlade på Charlie Parker kom jag mitt i allt in på en Wikipediasida gällande Mods. Jag har aldrig tidigare sett Mods som några välklädda typer, utan snarare nedrökta Kenta-typer iklädda parkas. Artikeln var såpass intressant att jag vill dela den med er.
Modkulturen har sina rötter i 1950-talets "modernism", en stil som utvecklades av den moderna jazzens företrädare som Charlie Parker och Miles Davis. Denna baserades i sin tur på ett amerikanskt collegemode som växte fram på östkustens stora universitet, vilka med ett samlingsnamn kallas Ivy League. Här ingår bland andra Yale, Harvard och Princeton. Stilen kallades följaktligen "Ivy League-look" och bestod av button down-skjortor från Brooks Brothers, enkelknäppta kostymer i exklusiva material som mohair, smala slipsar och så kallade penny-loafers.
I det sena 1950-talets London fångades denna stil upp av framförallt välbärgade judiska ungdomar och spred sedan sig vidare. Kontinentala influenser visade sig genom korta, ytterst välklippta frisyrer, kostymer med korta, tajta kavajer (box jackets) och en fäbless för italienska skotrar från Vespa och Lambretta. På klubbar i framförallt Soho möttes Londons mods för att dansa till soul och rythm 'n' blues, vilka tagit över efter den moderna jazzen som dominerande musikstilar. "Allnighters", klubbar som hade öppet hela natten, var särskilt populära. För att orka hålla igång så länge som möjligt blev energihöjande droger (t.ex. amfetamin) ett vanligt inslag. Mods var tävlingsinriktade och strävade alltid efter att imponera på varandra kläd-, musik- och dansmässigt.
Modkulturen utvecklades på några få år till den mest populära ungdomskulturen i London. På våren 1964 inträffade ett antal stora bråk mellan mods och så kallade "rockers" i de små städerna Brighton och Clacton på Storbritanniens sydkust. Dessa blev mycket uppmärksammade i media och bidrog till att sprida kulturen vidare över landet. Samtidigt blev den synonym med illa klädda arméer av parkasklädda ungdomar som slogs, trots att detta inte hade något med den egentliga rörelsen att göra. De flesta anser att den ursprungliga modkulturen försvann i samband med detta, att den blivit allmängods och förlorat sin exklusivitet.
På sikt skulle mod komma att utvecklas åt olika håll, bland annat till en engelsk variant av hippies, men också till "hard mods", "scooter boys" och senare skinheads.
Under slutet av 1970-talet, i samband med punken, inträffade en så kallad "mod revival" i Storbritannien. Denna var egentligen ett underground-fenomen som media blåste upp till något betydligt större. Det soul- och 60-talsinfluerade bandet The Jam, med frontfiguren Paul Weller i spetsen, hade antagligen en stor del i denna revival. Andra musikinfluenser var olika Ska-grupper, främst på det inflytelserika skivbolaget 2-tone, exempelvis The Specials, Madness, The Selecter och The Beat. De tre första tillhörde länge mina favoriter och The Specials kommer jag alltid gilla skarpt.
I samband med denna revival kom the Whos film Quadrophenia som skildrar mods-epoken.
Hugo
