Igår spelade SMV på Jazzfestivalen på Skeppshomen i Stockholm och jag vill nog kalla det för den musikaliskt sett, största upplevelsen i mitt liv. Efter att ha sett fantastiska prestationer av Oddjob och Singing the truth-en hyllning till Nina Simone, kommer den fantstiska höjdpunkten för kvällen och Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten äntrar scenen. Victor Wooten går fram och yttrar några ord till Stanley Clarke och man häpnas över att Wooten är till synes 35 centimeter kortare än bandets äldste medlem.

De tre basisterna drar igång konserten med första spåret från plattan Thunder och det svänger rejält. Alla tre står tätt ihop mitt på scenen och gungar tillsammans till musiken. Jag ser dem snett underifrån där jag står pressad mot staketet framför scenen.

Men det är först under den andra låten som det verkligen lyfter, det är den låten som Victor Wooten spelar solo, och det är en rejäl uppvisning han bjuder på. Han får basen att låta som en spansk, nylonsträngad gittar och han får den att ge ifrån sig läten som man inte trodde var möjligt. Bakom honom står Marcus Miller och Stanley Clarke, bägge med gapande, leende munnar. De skakar på huvudet med stora ögon när de betraktar bandets junior bränna av ett solo i ultrarapid. När Wooten sjunger med i varenda ton som hans bas ger ifrån sig, blir ansiktsrörelserna under solot extremt osammanhängande och han ser snarast ut att ha muskelryckningar i hela ansiktet. Wooten är kanske den absolut skickligaste av dem alla. Rent virtuost vill säga. Att det är Stanley Clarke som får det att svänga mest när han drar igång med sitt ackordspel, råder det inte minsta tvekan angående. Att Marcus Miller har en helt annan närvaro och bättre kontakt med publiken samt en utstrålning som överglänser de båda andra bandmedlemmarna, behöver heller knappast betvivlas.

Alla tre får varsitt längre solo och även trummisen och mannen som spelar keyboard får sin tid i rampljuset med varsitt kortare solo. Marcus Miller är den solist som är näst på tur efter att Wooten satt ribban högt och att de spelat igenom ytterligare en låt från deras platta Thunder. Han börjar med att lägga på en rivigare baseffekt och spelar en kort stund bara för att helt plötsligt ta upp ett instrument som liknar en längre saxofon. Medan han förtrollar publiken med sina mjuka saxofontoner, utrustas Stanley Clarke med en kontrabas. Han börjar spela och tar allt mer över Millers show innan han fulländar sitt extrema bassolo med några tunga rockriff på kontabasen. Han frambringar ett sound som troligen ingen tidigare hört och han ser ut att häpna de övriga bandmedlemmarna med varje ton han tar.

Konserten som hållit på i cirka en timme och tjugio minuter börjar närma sig sitt slut och man kör ett outtro för att sedan kunna ta emot blommor och publikens jubel. De kliver av scenen men applåderas snabbt upp igen och påbörjar ett riktigt läckert extranummer. Jag är osäker på om det från början är en Stanley Clarke-låt eller ett rent SMV-orginal som de börjar med att spela men det spelar mindre roll när Stanley Clarke sträcker sig efter en av mikrofonerna och säger "This is one for Michael" och de omvandlar den låt de just spelar till en fantastisk version av Beat it.

Den här konserten kommer jag bära med mig länge, hoppas att jag lyckats förmedla en bråkdel av känslan jag fick, med detta inlägg.

Hugo